Tro, hopp ... och kärlek

Idag när jag gick hem från stan och kom till Domkyrkan som ligger på vägen, gick jag inte bara förbi som jag alltid gör, utan jag gick in. Jag var ensam i hela kyrkan vilket var en mäktig känsla. jag kände mig väldigt lite under dess höga väggar. Jag gick bort till ljusträdet och tände ett för alla mina nära och kära. Sen satte jag mig ner en stund. Jag tänker bra i kyrkor. På något sätt blir saker och ting så uppenbara. Jag är inte alls troende på Gud och Jesus, även om jag tror på en högre makt. Kanske ödet eller tillfälligheter. Men jag tror på att saker och ting sker av en anledning. Men jag tror också på orättvisan, varför skulle en Gud annars döda oskyldiga, låta folk lida trots att de aldrig har felat. Kanske är det karma? Kanske inte.
Men när jag satt där på bänken så insåg jag en sak. Att kärlek faktiskt det som gör livet vackert., inte pengar eller makt. Men med kärlek kommer sårbarhet. Men även om jag har upplevt ett fruktansvärt svek så skulle jag inte vilja ha det ogjort. För det har gjort mig till den jag är. Efter allt jag har varit med om det senaste året så har jag växt. Och blivit starkare. Även om jag fortfarande är svag och framförallt rädd. Jag är rädd för att ge hela mitt hjärta eftersom det så lätt kan krossas igen. Jag är rädd att våga hoppas och tro igen. Men om man inte vågar älska kan man inte heller känna den där underbara känslan som jag gör idag. Min kropp bokstavligen värker av längtan efter Peter. Han är i mina tankar konstant och även om jag är ledsen idag för att han inte är här.... så skulle jag inte vilja känna något annat. För det här är beviset på att det är kärlek. Och när jag hör honom säga "kom upp till mig och stanna kvar" så vet jag att jag gör rätt.