Bakom stänga dörrar

Idag skrattade jag så mycket på jobbet att tårarna rann. Mina kollegor har verkligen underbar humor, även om den är lite mycket under bältet många gånger. Kan inte ens förmå mig att skriva ner vad som sades eftersom det skulle genera mig för mycket, och kanske de flesta av er. I såna situationer inser jag vad det är jag lämnar. Jag har fram tills nu lyckats förtränga det men ju närmare jag kommer, desto svårare blir det.

Anna pratade häromdagen att vissa personer har lättare för att fokusera på vad som är bra och näst intill bortse från vad som är dåligt. Jag tror jag är en sån person, på gott och ont. Men visst fan kommer det att göra ont att "lämna" alla här. Men jag får försöka se det så att vännerna, de riktiga vännerna, kommer inte försvinna någonstans. Även om jag ni kommer vara alldeles för långa borta. Men många personer som står mig nära kommer ändå gå förlorade. Ibland hatar jag att vara realist.